Till Förruttnelsen

Tills torsdagens seminarium ska min grupp analysera den här fina, uppmuntrande dikten:

Erik Johan Stagnelius

 Till Förruttnelsen

Förruttnelse, hasta, o älskade brud, 
    att bädda vårt ensliga läger! 
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, 
    blott dig till förhoppning jag äger. 
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren 
den suckande älskarn din boning skall nå. 
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren 
    skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, 
    förkväv i ditt famntag min smärta! 
I maskar lös tanken och känslorna opp, 
    i aska mitt brinnande hjärta. 
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver 
den stora, den grönskande jorden åt mig. 
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver 
    därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm 
    oss svartklädda brudsvenner följa. 
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, 
    och gröna gardiner oss dölja. 
När stormarna ute på världshavet råda, 
när fasor den blodade jorden bebo, 
när fejderna rasa, vi slumra dock båda 
    i gyllene ro.

Åh! En plågad själ som längtar efter sin älskade.

Gillar ju sånt jag.

Men vad tycker ni?

(försöker få er att kommentera små minianalyser av dikten så att jag kanske kan använda mig av något guldkorn på torsdag)