Hakan.

Då jag var liten så var det en kille i min klass som var elak mot mig. Han klagade på att jag hade finnar (tidig pubertet, finnar var väääääldigt exotiskt för honom just då) OCH – på min haka?! Han tyckte att den var stor och tog upp halva mitt ansikte?! Då jag brände mig på ett strykjärn på syslöjden så skrek han även ”rätt åt dig” då han såg hur huden från min handled smälte och följde med strykjärnet samtidigt som doften från min brända hud spred sig i rummet.

Jaja.

Jag älskar min haka. Har alltid gjort och kommer alltid att gö’. Den ger mitt ansikte karaktär. Men jag ska väl erkänna att jag blev lite osäker över hans hårda ord.

Vad den här killen gör nu? Jomenjagtackarja: Han har vuxenacne, knarkar och lägger ut konspirationsteorier på Facebook.

Jag däremot har en magnifik haka, nästintill felfri hy och ett coolt ärr på handleden.

Sååååååååå, 1-0 till Anna Nordh därrå.