Mot fyren

Hörrni! Jag har ju glömt bort att berätta vad jag tyckte om den här boken:

Mot fyren, Virginia Woolf.

Hahaha, jag hoppas ju att ni förstår att jag försökte mitt bästa för att boken och jag skulle smälta ihop till en, perfekt, varelse?

Jaja, åter till själva boken…

…jag tyckte att den var extremt seg och tråkig. Tyvärr. Jag tycker alltid att det är så jobbigt att såga böcker som anses vara bra, riktiga klassiker som andra älskar och som tydligen har lämnat något sorts avtryck i världshistorien. Jag känner mig alltid så dum då jag helt enkelt inte fattar vad grejen är? Derp derp.

På baksidan av mitt exemplar av Mot fyren står det att Virginia Woolf ”förändrade romankonsten i grunden” och den här boken är tydligen ”den absoluta höjdpunkten i hennes författarskap”. Jahapp. Ni säger det Bonniers. Jag hoppas att det inte stämmer. fÖr dEn VaR tRåKiG.

MEN – jag kan ju ändra mig i framtiden (vill desperat gilla och framför allt, FÖRSTÅ, viktiga romaner), jag kan ju växa som människa och få nya erfarenheter och lärdomar som gör att jag kanske kan uppskatta boken? Då jag var typ 10 så läste jag Anne Franks dagbok och tyckte att den var bland det absolut tråkigaste som jag någonsin hade läst.”Tråkig. Hon sitter bara på en vind och äter kex” – skrev jag i min bokrecension som jag lämnade in till min fröken.

2 år senare började vi lära oss mer grundligt om andra världskriget. *gissavemsomskämdesöverAnneFrankdissendå* 

*jag*

Mot fyren, Virginia Woolf

12345678910